Tack för alla goa kommentarer på facebook för mitt sista inlägg..

Värmer..

Kan tala om att jag tyckte första ingreppet var hemskt, men detta tog nog priset..

Va väl inte så fina diagnoser visade det sig..

Har ändå kunnat hålla humöret uppe, fast det känns som man skulle bara vilja gå och gömma sig..

Att ha ont hela tiden tär på en.

Man kan bli irriterad för ingenting och det är egentligen inte meningen.

Man känner sig frustrerad över smärta som inte ger sig och man ska fungera i en vardag!

Tankar om provsvar, tankar om vad som kommer hända mm.

Det är som att det aldrig ger sig...

Man har tårar varje dag för vad som kommer bli.

DÄRFÖR är jag glad att jag har en man som jag kan prata med om ALLT och som lyssnar.. Då kan man lösa det mesta.

Min Mikeyboy är den bästa...  Min bästa vän.

Jag älskar dig Micke !

Emelie är även min bästa vän och vi kan prata om allt, men man kan ändå inte visa allt då man ska försöka att vara en bra förälder också.

Och inte att förglömma mina fina vänner som ringer eller sms:ar och stöttar mig nu...    

TACK...

Har knulat ner en värmefilt i byxan och under tröjan som suttit på hela kvällen över magen.

Värktabletter hjälper inte mig just nu (om jag inte vill bli hög då), och det vill jag absolut inte.. Men värme känns bättre..

Lite komiskt i det hela är att när jag satt filten på plats och kommer på när det är paus i tv program att jag tänkte ta en ryk så måste jag möblera om allt hela tiden, så jag kom med en bra ide att rycka ur sladden i stället och ta med mig allt..

Sexig som jag är går jag runt i mysbyxor, två meters sladd och dosa i byxfickan... Slå den ni...  

Pusss

Vill tacka alla goa vänner som sms:at och ringt...

Värmer otroligt i hjärtat.

Som alla vet så hatar jag sjukhus numer och fasar över att åka dit..

Första sms:et fick jag från "sis" i morse innan vi åkt.

Redan vid tio över sju tror jag det var.

Värmer i hjärtat att hon tänkt på mig tidigt på morgonen... Min lilla sötnos.

Och det gör att man vet att hon är med mig på ett sätt och tänker på mig...

Man blir aldrig så utelämnad och ensam som i en operationssal.

Älsklingen var naturligtvis med och det älskar jag honom för,

men när det gäller får ingen vara med..

Man är totalt ensam när man kommer in.

Att komma in i en operationssal med 6 stycken som tar emot en kommer aldrig att bli en vana för mig...

Blev sönderstucken i både hand och arm..

Jag ser bakåt och minns.

Jag mår illa bara jag ser detta sjukhus och dess korridorer åt olika håll. Tror jag har passerat alla snart.

Är så glad att älsklingen har funnits för mig i dag och han är BÄST på att serva mig...

Jag älskar dig hjärtat!

All min kärlek ger jag till honom och barnen...

Pusss